Bortom Gazarubrikerna
Siffror, sammanhang och det val som Hamas står inför
Det är en sekvens som har spelats ut, med mindre variationer, flera gånger tidigare. Israel slår ut en palestinsk terrorledare p.g.a. information att han planerar att iscensätta en större terrorattack, samtidigt som man vet att det sannolikt kommer att innebära att en hel del raketer avfyras mot städer och byar i södra Israel.
Raketerna börja avfyras från Gaza mot Israel, det israeliska flygvapnet skickas upp igen och igen för att stoppa de terrorceller som är redo för att skjuta ännu fler salvor, och dödssiffrorna i Gaza ökar. Dock är inte siffrorna på den israeliska sidan barmhärtiga. Gazas terrorgäng försöker verkligen få iväg dussintals raketer. Men Israel har larmsystem och skyddsrum. Israel håller sina barn hemma från skolan. Och det har världens främsta anti-missil försvarssystem.
Så siffrorna säger inget om hela situationen. Men siffrorna – och Gazas begravningsscener – sprids runtom i världen som den uppenbara barometern av proportionalitetsprincipen, eller snarare icke-proportionalitet. Och Israel befinner sig på defensiven och anklagas för överdriven användning av våld, samtidigt som det strävar efter att hålla sin befolkning säker.
Som så ofta tidigare, vad det krävs för att rättvist bedöma orsakerna bakom den nuvarande Israel-Gaza uppkomna situationen är intellektuell ärlighet, en blick bortom rubrikerna och siffrorna.
Zuhair al-Qaissi, ledaren för Gazas Popular Resistance Committees, gjorde ingen hemlighet av hans verksamhet. Det var al-Qaissi, omedelbart efter Gilad Shalit släpptes i en fångutväxling i oktober förra året, som gav intervjuer till arabiska och internationella medier som beskrev hur hans organisation hade kidnappat den israeliska soldaten, förhörde honom, ignorerade israelisk vädjan för hans frigivning och överlämnade Shalit till Hamas för fem års fångenskap.
Al-Qaissi har också enligt uppgifter varit den person som övervakade överföringen av medel från Hizbollah i Libanon till andra extremistiska grupper i Gaza.
Med tanke på dessa centrala roller så är israelernas påstående på fredagen att al-Qaissi var en av de som planerade förra augustis stora infiltration av en grupp terrorister från Gaza – via Sinai – in till Israel, vilka dödade åtta israeler norr om Eilat, tyckas allt annat än långsökt. Likaså när den israeliska ledningen ytterligare förklarar, som den gjorde i helgen, att man valde en målinriktad attack på al-Qaissi, med alla de konsekvenser som nu befolkningen i södra Israel upplever, eftersom han var på väg att iscensätta en annan liknande stor terroattack.
En blick bortom rubrikerna och siffrorna ska kunna ge påminnelse om att Israel inte har någon militär eller civil närvaro som helst i Gazaremsan – och ingen territoriell dispyt. Tusentals civila israeler drogs bokstavligen från sina hem när Israel utrymde helt och hållet Gaza 2005. Den sista israelen som bodde i Gaza var Shalit.
Efter 2005 års tillbakadragande kunde palestinierna ha förändrat Gazas flyktingars situation – det fanns ingen anledning att inte göra det, ockupationen var över – men de föredrog att behålla det såret öppet. De kunde ha börjat bygga en mini-demokrati i Gaza – om så bara för att försöka övertala ett osäkert Israel att landet säkert skulle kunna avstå territorium på Västbanken. Men alltför tydligt var inte ens det potentialla priset av territoriella eftergifter på Västbanken tillräckligt övertygande.
Istället blev de växthus som hade blomstrat i Gazas bosättningar och kunde ha blomstrat under palestinsk kontroll glatt krossade när Hamas med våld tog makten 2007 efter att ha vunnit det palestinska parlamentsvalet 2006 och raket- och granateld fortsatte nästan utan avbrott mot Israel. Tiden före al-Qaissi död, gick det knappt en dag utan att en raket avfyrades från Gaza mot Israel, dessa attacker har inte skapat rubriker eftersom de inte dödade israeler.
När IDF-chefen för Generalstaben, Benny Gantz, på söndagen sa att “Israel är inte intresserad av upptrappning för själva sakens skull” i Gaza, låter det trovärdigt. Det fanns inga indikationer de senaste veckorna att IDF planerade en upprepning av vintern 2008-2009 Operation Cast Lead avseende anfall på Hamas. Israel har helt enkelt varit inriktad på andra håll – på Irans strävan gällande Bomben, på osäkerheter i Egypten, på Bashar Assads dagliga massakrer på sitt eget folk i Syrien.
Sju år efter att man lämnade Gaza är Israel ställt mot ett ledarskap som har utnyttjat varje tillfälle att beväpna sig med bara en fiende i åtanke – Israel – och att förbättra kapaciteten av sina raketer för kunna skada civila israeler. Förr eller senare har därför Gantz och andra israeliska ledare sagt under de senaste månaderna att Israel möjligen måste genomföra ytterligare en markoffensiv.
Om tidpunkten för en markoffensiv är nu kan bero på Hamas. Kommer de att besluta att delta i PRC och Islamiska Jihad för att avfyra raketer mot Israel – och kom ihåg, Hamas har Fajr-missiler som kan nå Tel Aviv, vilket radikalt skulle förändra karaktären av de pågående palestinska raketattackerna. Eller kommer de att hålla sig borta från en direkt roll och i stället verka för en vapenvila? Under söndagskvällen pekade signalerna på det senare.
David Horovitz
Israelisk journalist och författare
Länk till originalartikeln, http://www.timesofisrael.com/beyond-the-gaza-headlines/
—-
Israels FN-ambassadör Ron Prosor om FN:s tystnad över palestinska raketattacker de senaste dagarna: “Fler än 250 raketer har avfyrats sedan i fredags. Det är en raket var tjugonde minut. Ändå har Säkerhetsrådet uttalat noll ord av fördömande för dessa attacker. Det är något fel med denna ekvation…” Fortsättning, http://www.israel-un.org/media-center/letters-and-reports/438-amb-prosor-to-secretary-general-regarding-gaza-rocket-fire
stoppabojkott 