Tag Archives: palestinska martyrer terrror

Film om Israel förändrade anti-israelisk filmares syn på konflikten

5 Apr

“Israel är en fristad under belägring”

-Genom att göra en film om den arabisk-israeliska konflikten, fann Nicky Larkin att sina lojaliteter börja svaja:

– Jag brukade hata Israel. Jag brukade tro att vänsterpolitik alltid var rätt. Inte nu längre. Nu avskyr jag palestinska terrorister. Nu ser jag varför Israel måste vara hård. Nu ser jag att vänster kan vara höger som i högerpolitik. Så varför har jag ändrat mig så fullkomligt?

Konstigt nog började det med min ilska på Israels invasion i Gaza i december 2008 som lämnade över 1200 palestinier döda, jämfört med bara 13 israeler. Jag blev så arg av detta dödande att jag tog på mig en randig halsduk för den palestinska befrielseorganisationen för att posera i en katalog gällande konstutställning.

Kort efter att ha poserat med PLO-scarfen, sökte jag stöd från det irländska Kulturrådet att göra en film i Israel och Palestina. Jag ville prata med dessa soldater, utmana dem för sina handlingar – och utmana de israeliska medborgare som stöttade dem.

Jag tillbringade sju veckor i området, delade min tid lika mellan Israel och Västbanken. Jag började i Israel. Lokalbefolkningen var misstänksamma. Vi var irländare – från ett land som är en av Israels främsta kritiker – och vi var filmskapare. Vi var fienden. Sen gick jag över till Västbanken. Plötsligt, att vara irländare var inte längre ett problem. Graffiti prydde muren. Betlehem var Las Vegas för Jesus-freaks med neon-krucifix som avlöstes av affischer på martyrer. Dessa martyrer följde oss över hela Västbanken. De tittade på oss från lyktstolpar och väggar oavsett vart vi gick. Liksom Jesus i de gamla Sacred Heart bilderna.

Men ju mer jag kände att martyrerna tittade på mig, desto mer förvirrad blev jag. Trots allt var det palestinska mantrat “icke-våld motstånd”. Det var deras motto, som upprepas om och om igen, liknande det som upprepas på en katolsk mässa. Men när jag intervjuade Hind Khoury, en f.d. palestinsk regeringsmedlem, satte hon sig ner argt i sin stol när hon vägrade att fördöma självmordsbombare. Hon var fylld av aggression.
Denna aggression fortsatte i Hebron, där jag såg hakkors på en vägg. När jag började ställa in min kamera, ropade en israelisk soldat ner från sin position på en takterass. Några månader tidigare hade jag kanske ignorerat honom som min politiska fiende. Men nu stannade jag för att prata. Han talade bara om Taybeh, den lokala palestinska ölen.

Tillbaka i Tel Aviv under sommaren 2011, började jag lyssna mer noga på den israeliska sidan. Jag minns en konversation i Shenkin Street – Tel Avivs mest fashionabla kvarter, en gata där alla ser ut som om de gick till konstskola. Jag var utanför ett café för att intervjua en före detta soldat.
Han talade långsamt om sin tid i Gaza. Han talade om 20 arabiska tonåringar fyllda med ecstasytabletter som skickades iväg för att köra mot basen han patrullerade. Varje tonåring bar en bomb samt en detonator i handen. De piller som de hade tagit innebar att de inte kände någon smärta. Bara ett skott mot huvudet skulle stoppa dem. Samtal som detta är normalt i Tel Aviv. Jag började uppleva den känsla av isolering som israeler upplever. En isolering som inleddes i gettona i Europa och slutade i Auschwitz.

Israel är en fristad – men en fristad under belägring, en fristad där raketer sprider död från himlen. Och när jag gjort ansträngningar för att känna empati, att se på världen genom deras ögon så började jag en ny intellektuell resa. En resa som inte skulle bli välkomnad hemma. Problemet började när jag beslöt att komma tillbaka med en film som visade båda sidor av myntet. Egentligen finns det många fler än två, vilket är anledningen till att min film heter Forty Shades of Grey (Fyrtio gråzoner). Men bara den ena sidan ville man ha tillbaka i Dublin. Mina kamrater förväntade av mig att komma tillbaka med en attack mot Israel. Inga gråzoner var godtagbara.

En irländsk konstnär är förväntad att underteckna upprop om bojkott, bära en PLO-halsduk och protestera högt om ockupationen. Men det är inte bara konstnärer som är förväntade att hata Israel. Att vara anti-Israel är tänkt att vara en del av vår irländska identitet, på samma förhållningssätt som vi är tänkta att visa engelsmännen.

Men att hata Israel är inte en del av min personliga nationella identitet. Inte heller att hata engelsmännen. Jag har ett irländskt pass, men ingenstans i detta dokument står det att jag är republikan eller palestinier. Mitt irländska pass säger att jag är född 1983 i Offaly. Northern Troubles var något Anne Doyle pratade med mina föräldrar om på 9 o’clock News. Jag ville bara titta på Fader Ted. Så jag var frustrerad att se graffiti på muren på Västbanken. Jag kände samma frustration uppstå när jag märkte att det saknades “E” i “Free Palestin” på en vägg i Cork. Jag är också frustrerad av anti-israeliska aktivisters attityd till yttrandefrihet. Yttrandefriheten måste gälla för båda hållen. Men tillbaka i Dublin, när jag började tala för Israel, tittade man förskräckt på mig, som om jag hade gjort dem ursinniga.

Denna enkelriktade yttrandefrihet sporrar falsk information. “Bojkottsbrigaden mot Israel” är ett utmärkt exempel. De trycker på irländska stormarknader att ta bort alla israeliska produkter från sina hyllor – en handling som direkt påverkar de palestinska jordbrukare som producerar merparten av sin frukt och grönsaker under israeliskt varumärke.

Men det värsta av allt är att denna bojkottsmentalitet påverkar konstnärer och artister. I augusti 2010 fick Ireland-Palestine Solidarity Campaign 216 irländska konstnärer och artister att underteckna ett löfte att bojkotta den israeliska staten. Som konstnär har jag vänner på denna lista – eller åtminstone hade.

Jag skulle vilja att utmana mina vänner om deras stöd för bojkott. Vad vet dessa “fåtöljspredikare” om Israel? Kan de nämna tre israeliska städer eller de mest viktiga israeliska industrierna?

Men jag har viktigare frågor för irländska konstnärer. Vad hände med begreppet om konstnären som en fritt tänkande individ? Varför flockas irländska konstnärer till grupptänkande om Israel? Kan det bero på något så rått som den egna karriären? Konstnärlig ledning kommer från toppen. Aosdana, Irlands statsunderstödda anslutning av kreativa konstnärer, har också undertecknat bojkott. Aosdana är en stor spelare. Dess medlemmar innehar Kulturrådets paneler för finansiering.

Vissa artister kan anta att om deras namn är på samma sida som bojkottsfolket vilka bedömer deras ansökningar, kan det knappast skada sina chanser. Utan tvekan skulle Aosdana ifrågasätta detta antagande. Men uppfattningen av en förutfattad ståndpunkt om Israel är svår att undvika.
Ser nu tillbaka över allt jag har lärt och jag undrar om problemet är mycket enklare. Kanske vårt problem är inte med Israel, men med vår egen överansträngda känsla av betydelse – en känsla av moralisk överlägsenhet som inte står i proportion till betydelsen av vårt lilla land?

Artister som har nån form av karaktär bör vara beredda att ändra sin åsikt i mottagandet av ny information. Så jag vill uppmana var och en av dessa 216 irländska konstnärer och artister som har lovat att bojkotta den israeliska staten att tillbringa lite tid i Israel och Palestina. Kanske när du kommer hem kommer du att lägga undan din halsduk. Jag gjorde det.

Nicky Larkins “Forty Shades of Grey” har premiär i Dublin i maj.

Originalartikeln finner du via denna länk
Andra länkar: http://www.facebook.com/fortyshades och http://www.nickylarkin.com